Caroline 27 år, IBS/kolon irritabile
Jag heter Caroline Svensson och blir 27 år efter årsskiftet. Jag har fått diagnosen IBS - Irritable Bowel Syndrom samt att jag har en väldigt långsam tarmfunktion vilket ger kronisk förstoppning. Har nyss även fått veta att jag har en reumatisk sjukdom som heter Sjögrens syndrom.
Min familj består av mamma Kerstin, pappa Claes-Håkan, storebror Daniel 31 år och lillebror Rikard 23 år. Jag arbetar som sjuksköterska i Tranemo kommun sedan ett och ett halvt år tillbaka, vilket jag trivs väldigt bra med. Jag bor i ett litet rött torp som jag hyr vid en sjö i Svenljunga och jag har skogen runt huset.
Jag bor tillsammans med mina tre hundar, en tibetansk terrier och två greyhounds. Hundarna gör att jag alltid kommer ut och aldrig är ensam. Visst kan det vara tufft att ta hand om djur de dagar man inte mår bra, men det positiva överväger det negativa.
"Känslig tarm" var IBS
Jag fick diagnosen IBS 2003, då hade jag just fyllt 20 år. Jag sökte på vårdcentralen flertalet gånger för magkramper och förändrade avföringsvanor. I början blev jag hela tiden avfärdad med att jag var ung, stressad och skulle åka hem och vila. Man pratade om att jag hade "känslig tarm" och att jag skulle äta mycket fibrer.
Till slut blev jag väldigt dålig, gick ner 13 kg i vikt under en väldigt kort tid och hade svåra smärtor. Efter cirka ett halvår blev jag remitterad till Mag-tarm mottagningen på Borås lasarett där jag fick diagnosen "mycket svår IBS" efter mängder med undersökningar såsom gastroskopi, koloskopi, m.m.
Efter att jag hade fått diagnosen följde en mycket tung tid. Dels för att jag var så sjuk och låg på sjukhus i över tre månader, dels för att hela mitt sociala liv tog slut. Jag fick hoppa av utbildningen till sjuksköterska vilket var väldigt jobbigt och dessutom försvann nästan alla gamla vänner. Jag mådde också dåligt psykiskt, att vara så ung, 20 år, och få en kronisk sjukdom är en stor sorg. Det tog ett par år innan jag hittade tillbaka till livet igen. Jag var helt sjukskriven i två och ett halvt år.
Sjukdomen syns inte utanpå
Mina problem började med magkramper direkt efter att jag ätit en måltid. Så fort jag intagit föda så började svåra smärtor. Dessutom mådde jag väldigt illa och hade flertalet diarréer dagligen. Idag är symtomen nästan desamma förutom att jag inte längre har diarréer utan är konstant förstoppad, vilket leder till många sjukhusbesök och svår laxering. Utöver det har jag ständiga smärtor dygnet runt, svullen mage, illamående, huvudvärk och en otrolig trötthet som inte går att sova bort.
Det svåraste med att ha sjukdomen är att det inte syns utanpå. Man ser näst intill ut som alla andra och ändå skiljer sig livet åt otroligt mycket.
Att vara öppen ger trygghet
Jag har hela tiden varit väldigt öppen och berättat för alla i min närhet att jag är sjuk och hur det påverkar min vardag. För mig är det en trygghet att andra människor, till exempel arbetskamrater, vet hur det ligger till. Dessutom ser jag det som min plikt att berätta om hur det är att leva med en mag-tarmsjukdom. Det är definitivt inte någonting att skämmas för, vi måste prata mer om dessa sjukdomar.
Jag har haft stor hjälp av RMT, främst i början av sjukdomen. Jag gick med i föreningen nästan direkt efter att jag fått diagnosen och idag har jag varit med i styrelsen i RMT Sjuhärad i över tre år. Det har varit viktigt att träffa andra med IBS, tyvärr har det varit svårt att träffa människor som varit i exakt samma situation som jag. Det har ändå givit mig mycket styrka och gemenskap.
En ovanlig vardag
Min vardag fungerar för det mesta någorlunda. För andra, friska människor, känns det säkert väldigt annorlunda. De perioder som jag mår "bättre" arbetar jag 75 % och sedan sover jag och samlar kraft. De perioder som jag mår sämst så är jag helt sjukskriven och ligger antingen inne på sjukhus eller är hemma hos mina föräldrar för att få hjälp. Som tur är så har jag förstående arbetskamrater och ett självständigt arbete där jag själv lägger upp min arbetsdag. Vissa dagar kan jag komma senare till jobbet och andra dagar sova middag eller åka hem tidigare, vilket är en trygghet för mig.
Ge aldrig upp!
Mitt främsta och viktigaste tips till andra är att aldrig ignorera symtomen om man känner på sig att något är fel. Sök flera läkare och få en "second opinion". Nöj dig aldrig med svaret att du har "känslig tarm" och att det inte finns något att göra. Ofta ger okunniga läkare det beskedet och tycker att man ska åka hem och lära sig att leva med det. MEN, det finns massor att göra! IBS finns i flera olika former och svårighetsgrader och det finns många olika behandlingar. Det handlar om att prova sig fram.
Ett annat tips är att ändra sin diet. Jag mår till exempel bättre om jag utesluter kolhydrater eftersom de ger mer gaser och förstoppning. Kontakta även andra personer med samma sjukdom för att utbyta erfarenheter och få tips och råd. Ingen orkar kämpa med sjukdomen ensam.
Vill du veta mer?
