Irene 58 år, Mikroskopisk kolit
Jag heter Irene Jönsson och är 58 år. Jag är ensamstående, skild sedan många år tillbaka, har två barn och är både mormor och farmor. Barnbarnen är min glädje, vi bor på promenadavstånd från varandra. Mina barn och jag har alltid stått varandra nära, de har följt mig och stöttat mig genom min sjukdom, eftersom jag blev sjuk när de ännu bodde hemma.
Jag har jobbat på Siemens i mer än 20 år med administration, kurser mm. De senaste åren har jag arbetat halvtid eftersom jag inte orkat arbeta heltid. Försäkringskassan ville t o m sjukpensionera mig helt, men jag ville så gärna fortsätta. Jag tror inte att mina arbetskamrater riktigt förstått hur sjuk jag varit ibland. Jag bryr mig om mitt yttre och vad jag har på mig, det har nästan varit som en mask som jag tagit på mig när jag jobbat. Men jag har alltid varit väldigt öppen om min sjukdom och brukar ofta skämta om situationer man hamnar i. Jag har lätt för att skratta åt saker och jag tror att min humor har hjälpt mig igenom mycket.
Inget namn på sjukdomen
Min diagnos är Mikroskopisk kolit. Jag började må väldigt dåligt i början på 80-talet. Jag gick ner i vikt, hade diarré, kunde inte äta och blev så sjuk att jag blev inlagd på sjukhus. Där konstaterade man att jag hade en inflammation i tarmen och jag fick behandling så att jag mådde bättre. På den tiden hade man inte samma kunskap som nu, och inget namn på vad jag drabbats av heller. Efter min skilsmässa blev jag sämre igen. Nu trodde man att det berodde på psykiska problem och jag blev inlagd för behandling.
Först i mitten på 90-talet fick jag min riktiga diagnos och ett namn på sjukdomen. Man sa till mig att jag var en av de första som fick rätt diagnosnamn, eftersom sjukdomen var ganska "nyupptäckt".
Diet hjälper
Sedan dess har jag fått prova olika behandlingar. Min läkare provade en medicin-mix på mig som annars användes till patienter med ulcerös kolit och det hjälpte. Hon remitterade mig också så att jag fick träffa en dietist.
Idag äter jag ingen medicin alls mot tarminflammationen. Jag har sedan två år tillbaka ätit fettreducerad kost och det gör att jag mår bra och kan ha kontroll över sjukdomen.
Samtidigt har jag ständig värk i kroppen på grund av fibromyalgi och det gör att jag inte orkar så mycket. Jag känner mig kraftlös och har svårt att ta itu med saker. Att leva ett lugnt liv utan stress har varit viktigt för mig, då känner jag att jag mår bäst. Jag försöker gå på massage och även till en kiropraktor regelbundet. Jag engagerar mig i olika föreningar, går på vattengympa regelbundet och träffar många vänner där.
Stress påverkar mycket
Tyvärr blev jag friställd från mitt jobb ganska nyligen, det har gjort att stressen ökar och jag känner också att i och med det blir jag sämre i tarmen igen. Det blir en ond cirkel som är svår att ta sig ur. Kraven från samhället är ju att man tar sig in i arbetslivet igen, men det är svårt att orka springa runt och söka jobb när man mår så dåligt och är mycket trött.
Jag har fått mycket hjälp och stöd från RMTs lokalavdelning i Skåne. Vi har blivit nära vänner genom åren och jag har också haft en tjänst som suppleant i styrelsen. Jag har alltid tyckt mycket om föreningslivet och att träffa människor i samma situation som jag själv.
Mina råd till dig som har en tarmsjukdom: ha inte för stora krav på dig själv. Lär dig att slappna av och undvik stress. Sen måste du också tänka på vad du stoppar i dig, kanske är fettreducerad kost en lösning för dig också.
Vill du veta mer?
