Marianne 58 år, tarmcancer
Jag heter Marianne och är 58 år. Jag är ekonom och har arbetat som det i många år. Jag är gift och har både barn och barnbarn. Ett av mina största fritidsintressen är att komma ut i naturen. Förr brukade vi semestra i vår husvagn, numera kör vi ut på vår motorcykel, en Honda Silverwing.
Jag kör inte själv längre, men tycker att det är härligt att sitta bak och hinna se mig omkring och känna alla dofter. Vi bor nära naturen, nära havet, jag älskar att cykla där.
Bakterier från Asien?
För två år sedan var vi i Asien i fem veckor. När vi kom hem var jag dålig i magen och jag märkte en hel del blod i avföringen. Jag tänkte att jag dragit på mig någon smitta under resan och det trodde även vår husläkare. Men när det inte gick över efter ett par månader skrev han en remiss till en tarmspecialist, en fantastiskt bra läkare som har hjälpt mig alltsedan dess.
Den nya läkaren tog prover och när vi satt och pratade sa han direkt att jag måste förbereda mig på att det kunde vara tarmcancer. Han sa att han var nästan helt säker på att det kunde vara det. Väl hemma tyckte min man att jag tog beskedet väldigt kallt. Själv resonerade jag som så, att om det nu var cancer, vad skulle jag göra åt det? Det var ett faktum som jag inte kunde påverka, allra minst genom att ge upp.
Operation
Efter cirka fyra månader, i december, kom det slutgiltiga beskedet, jag hade tarmcancer och måste opereras. Jag träffade min läkare igen som förklarade hur operationen skulle gå till. Han sa att jag kanske skulle få en stomi, han kunde inte besluta det innan operationen, eftersom han inte kunde avgöra hur mycket tarm han var tvungen att operera bort. Jag kände mig väldigt trygg med honom och sa att han fick bestämma och göra det som han tyckte var bäst för mig.
Inom mig har jag tänkt många gånger, varför ska just jag drabbas av allt? Jag hade redan tidigare haft cancer i livmodern och även andra svåra sjukdomar. Sedan har jag sagt mig själv, varför inte? Jag har aldrig misskött mig eller på något sätt själv kunnat påverka sjukdomen, så jag har varit tvungen att acceptera faktum och göra det bästa av det. Motgångar gör också att du stärks, för varje svår sak som du går igenom i livet, kommer du ut starkare.
Väl fungerande stomi
Idag mår jag jättebra! Jag lever med min stomi som om den inte fanns. Först tyckte jag, herregud, ska jag hålla på så här? Men efter en tid gick det fint. Jag har fått byta typ av påse, eftersom jag hade ett visst läckage, men annars fungerar det enormt bra. Sköterskorna som jag går till, tycker att jag nästan är ett skolexempel på en väl fungerande stomi! Jag har lite problem med att gå, eftersom urinblåsan läcker pga operationen. Det kan man operera så att det blir bättre, har jag fått veta, men inte på mig eftersom jag fått strålning. Så jag cyklar istället.
Farmor med påse på magen
Jag tycker egentligen inte att något har varit direkt svårt efter stomioperationen. Jag bryr mig inte om att jag har påse, så jag duschar t ex på gymmet. Jag tänker att om någon undrar så får de fråga. Mitt lilla barnbarn duschade tillsammans med mig och undrade förstås, så jag har försökt berätta om min stomi och hon tycker inte att det är något konstigt längre. Jag är en farmor med påse på magen, helt enkelt. Det enda är kanske att man måste planera ordentligt och se till att man har med sig allt som behövs, alltid. Jag har necessärer överallt, laddade med allt!
En sak som jag skulle vilja poängtera är att man har väldigt stor hjälp av att träffa andra med samma eller liknande sjukdomar. Må bättre-helgerna som RMT anordnar är guld värda! Där får man vara sig själv, och får umgås med likasinnade och får tips och inspiration. Jag är också medlem i ILCO och har nyligen varit på en träff där några olika bandage-firmor var med och visade sina olika produkter. Sådana saker tycker jag är jättebra. En av dem ska skicka prover så jag kan prova ett nytt bandage och se om det fungerar.
Mitt tips till dig som blivit sjuk är att försöka hitta det positiva i tillvaron. Det kan vara jättesvårt, det vet jag, men man kan ju inte göra något åt att man blivit sjuk. Det är ett faktum som man måste leva med. Så försök att ta tillvara på alla möten, träffar osv. Träffa likasinnade, prata och få tips. Du är inte ensam!
Vill du veta mer?
