Magnus 37 år, Ulcerös kolit
Jag heter Magnus Kallander, är 37 år och jobbar halvtid som budbilschaufför med 50 procents sjukersättning, delvis på grund av min ulcerösa kolit men även en whiplashskada.
Jag bor och verkar i Piteå med min familj, hustru Therése samt en Wilda som blev 3 år i januari. Har ett hobbyband som förgyller tillvaron och ser till att det kommer in lite extra pengar. Jag tycker om att vara i skog och natur, då jag gärna jagar och fiskar. Fisket har hjälpt mig otroligt mycket med stresshantering.
Samma sjukdom som min mor
1998 fick jag min diagnos ulcerös kolit efter ett monstruöst skov när jag jobbade som bartender i Åre. Så här i efterhand inser jag att det förmodligen berodde på ett dåligt förhållande som var stressigt och tog mycket kraft. Jag hade även väldigt oregelbundna arbetstider och stressigt jobb. I ärlighetens namn kan jag nog spåra några "magkatarrer" som så här i efterhand förmodligen var små skov redan 1991. Dessa blev dock aldrig undersökta eller behandlade.
Jag var 26 år när jag fick min diagnos, nästan på dagen 26 år efter att min mor fick sin diagnos. Hon var 26 när hon fick mig och i samband med förlossningen så fick hon ulcerös kolit. På den tiden var väl inte forskningen så långt framme så hon låg på Umeå Lasarett i sex månader med dropp och en bebis på 5-6 månader. Det var tufft men det gick.
Hon har en besvärligare sjukdomsbild än jag med 1-2 skov per år. Jag har skoven mer sällan men då med större kraft. Klart är att jag numera kan äta nästan vad jag vill medan min mor i stort sett inte kan äta något, kryddor till exempel.
Undersökning är viktig
Läkare som jag träffade i Åre förstod ganska snabbt att det var antingen ulcerös kolit eller Crohns sjukdom när jag berättade min historik. Även det faktum att jag hade gått ner cirka 33 kg på 3 månader, hade skyhög sänka, vätskebrist och näringsbrist. Jag var i riktigt dåligt skick.
Någonstans hade väl tanken funnits även hos mig, jag har under många år hjälpt min mamma med förberedelserna inför koloskopi, så jag visste vad undersökningen innebar och ville verkligen inte vara med om den! I en sådan situation känner man sig ganska utsatt, allt som har att göra med bajs är ju väldigt privat. Men oavsett detta vill jag även säga att undersökningen är viktig och räddar liv.
Att hålla sjukdomen i schack!
Jag vägrade åka hem till Piteå så läkaren gav mig en massiv dos sulfa som hejdade förloppet och gjorde att jag kunde fullfölja säsongen och må hyfsat bra. När sedan förhållandet tog slut och jag fick lite tid att reflektera så upplevde jag en känsla av straff och sorg. Jag tyckte inte att jag förtjänade att få en så pass allvarlig sjukdom, det gör ingen!
När det var som värst kunde jag inte behålla maten alls, så jag bytte till fettreducerad kost, men det funkade bara i någon dag. Till slut kunde jag inte ens behålla vatten. Det var då jag uppsökte läkare. Som värst hade jag 58 toalettbesök på ett dygn. Då var det mest bara blod som kom. I tre år, sedan jag fick min dotter, har jag inte haft ett enda skov.
Stresshantering, kostkännedom och medicinering håller sjukdomen i schack! Just nu fungerar min vardag alldeles förträffligt! Morgondagen vet vi inte mycket om!
Tack RMT!
Under förstadiet av sjukdomen var jag väldigt isolerad. Jag ville inte lämna hemmet/toaletten alls. Rädslan för stomi har nog varit mest påtaglig och på senare tid även en oro för cancer. Att lära mig hur jag ska äta, att rent generellt att "hålla pulsen nere" har varit något som jag lättast tagit till mig.
Vid ett svårare skov, när läkaren sa att han skulle operera bort tarmen, så låg dåvarande ungdomsansvariga för RMT Norrbotten inne samtidigt med mig. Utan henne och hennes stöd hade jag varit ett vrak. Hon berättade och informerade mig om mina rättigheter både på sjukhuset och även senare i ansökningar till exempel till försäkringskassan om ekonomiskt stöd i olika former. Nu sedan jag fått en aktivare roll i föreningen så har nyblivna vänner varit till stor hjälp vad det gäller exempelvis tips om alternativa behandlingsmetoder.
Det finns massor med kunskap inom RMT. I mitt fall har även akupunktur varit avgörande för mitt välmående. Jag ska till och med vara så kaxig och säja att; utan akupunktur så hade jag varit stomist, alternativt fått en bäckenreservoar vid det här laget.
Inom RMT får man många tips i skrift men kanske framför allt vid trevliga träffar och arrangemang, som till exempel fjällresan som Norrbottens länsförening gör varje år. Ett ypperligt tillfälle att få känna att man både kan och duger!
Vill du veta mer?
