Matsmältningskanalen

Matsmältningskanalen sträcker sig genom större delen av vår kropp. Den består av munhåla, svalg, matstrupe, magsäck och tarmar: tunntarm, tjocktarm och ändtarm. Födan flyttas fram genom att mag-tarmkanalens rörformade muskler drar ihop sig och slappnar av. De vågrörelserna kallas för peristaltik. Ju mer magen får att ta hand om, desto hårdare arbetar den.

Tarmens olika skikt

Mag-tarmkanalen är uppbyggd i flera skikt. Det innersta skiktet är en slemhinna. Den producerar slem som fungerar som skydd och smörjmedel i tarmen. Utanför slemhinnan finns ett skikt som består av blodkärl och tarmens nervsystem. Det tredje skiktet består av olika muskellager, medan det yttersta skiktet är en skyddande vägg.

Matsmältningen regleras av den del av vårt nervsystem som vi inte kan styra medvetet, det autonoma nervsystemet. Utan att vi med vår vilja kan påverka det som sker, tar alltså matsmältningssystemet hand om mängder av olika födoämnen och omvandlar dem till den energi som kroppen behöver för att fungera. Under tiden som födan passerar den cirka sex meter långa mag-tarmkanalen bryts maten ner i allt mindre beståndsdelar, och genom tarmarnas upptagningssystem förs näringsämnen vidare till andra organ.

Så fungerar det

Matsmältningen startar redan när vi stoppar maten i munnen och den blandas med saliv. När vi tuggat maten och svalt den tar det bara några sekunder för maten att transporteras genom matstrupen ner till magsäcken. Under ett dygn bearbetar tarmarna sammanlagt ungefär 10 liter fast föda, vätska och tarmsaft. Det mesta är vatten som sugs upp igen, framför allt i tjocktarmen. Det är bara mellan 1 och 2 liter som är energirikt.

Mellan matstrupen och magsäcken sitter den övre magmunnen, som är en ringmuskel (precis som ändtarmens slutmuskel). Den övre magmunnen släpper igenom födan som är på väg till magsäcken, och sedan ska magmunnen sluta tätt så att maten inte åker tillbaka upp i matstrupen. När man får halsbränna och sura uppstötningar beror det på att övre magmunnen inte sluter tätt. Innehåll från magsäcken åker tillbaka upp i matstrupen.

Magsäcken

I magsäcken produceras magsaft som bland annat består av saltsyra och pepsin. Saltsyran bryter ner bakterierna i maten och hjälper till att sönderdela födan. Då magsäcken är tom mellan måltiderna produceras ingen saltsyra, med undantag för om man exempelvis tuggar tuggummi eller röker. Syran är starkt frätande och om inte insidan av magsäcken var skyddad av ett slemlager skulle syran fräta hål. Övre delen av magsäcken fungerar som en reservoar. Den har töjbara väggar som kan vidga sig om den måste ta hand om stora mängder mat.

Nedre delen av magsäcken fungerar som en mixer och blandar mat och magsaft. Magsäcken drar ihop sig och "knådar" födan som då börjar sönderdelas. Magsäckens arbete tar mellan två och fyra timmar. Fetare mat tar längre tid att bearbeta i magsäcken. Sedan transporteras födan vidare i småportioner till tunntarmen genom den nedre magmunnen.

Tunntarmen

Tunntarmen är den längsta delen av mag-tarmkanalen, cirka 3-4 meter. I tunntarmen fortsätter den sönderdelning av födan som startade i magsäcken, samtidigt som olika näringsämnen, vitaminer, salter och vätska tas upp av tarmen.

Det är alltså här kroppen tar upp näring. Musklerna i tunntarmen drar ihop sig och delar upp tarmen så att det bildas som ett tåg. I varje "tågvagn" sköljs födan av magsafter, den "vispas" runt och näringsämnen tas upp. Med jämna mellanrum gör också tunntarmens muskler framåtdrivande rörelser som för tarminnehållet vidare.

Födans transport genom tunntarmen tar ungefär 2-4 timmar. Men tunntarmen är ett mycket effektivt organ, så även om transporten skulle gå fortare kan tarmen oftast ta till sig näringsämnena i födan - förutsatt att tunntarmen inte är angripen av en inflammation eller något annat som stör tarmens förmåga att ta upp näring. Olika födoämnen passerar olika fort i tunntarmen. Kolhydrater passerar snabbt genom tarmen medan proteiner och fett tar längre tid att bryta ner. När tarminnehållet har passerat tunntarmen har det en vällingliknande konsistens.

Tjocktarmen

I första delen av tjocktarmen sugs större delen av den vätska som finns kvar i tarminnehållet upp. Andra delen av tjocktarmen fungerar mest som ett förvaringsutrymme. I tjocktarmen stannar tarminnehållet kvar i nästan ett dygn. Under tiden knådas innehållet till en halvfast avföring och under vissa perioder förs innehållet framåt av knipande, framåtdrivande muskelrörelser. Efter transporten genom tjocktarmen återstår nästan ingenting av den ursprungliga maten.

En del svårsmälta matrester kan finnas kvar, annars är det huvudsakligen slaggprodukter och bakterier. Transporten genom tjocktarmen kan ta allt från ett till fem dygn. När maginnehållet når ändtarmen känner man ett behov av att tömma tarmen. De flesta känner det behovet efter en måltid, eftersom tjocktarmens rörelser är kraftigare en stund efter det att vi ätit.

Ändtarmen

När avföringen når ändtarmen, som bara är cirka 12 centimeter lång, spänns den ut och man känner ett behov av att tömma tarmen. För att det ska fungera krävs ett samspel mellan spontana reflexer och viljan. Den yttre anala ringmuskeln är med andra ord den enda delen av mag-tarmkanalens arbete som vi till en del kan påverka med vår vilja - vi kan ibland välja att skjuta upp tarmtömningen till ett senare tillfälle. Men, om man gör det alltför ofta påverkas till slut det naturliga reflexsystemet och i allra värsta fall kan det upphöra att fungera.

Eget nervsystem

Att tarmen normalt kan utföra allt sitt arbete beror bland annat på att tarmen har ett eget nervsystem, med egna hormoner och signalsubstanser. För att tarmen ska kunna bryta ner maten, ta upp näringsämnen och föra födan vidare via vågrörelserna - peristaltiken - krävs en exakt styrning och samordning av varje detalj. All den styrningen och samordningen sköts av tarmens eget nervsystem. Utan att blanda in det centrala nervsystemet kan tarmens eget nervsystem bearbeta information och reagera på den.

När den exempelvis reagerar på något giftigt, kan den vända på peristaltiken, så att tarminnehållet rör sig åt motsatt håll och vi kräks. Känner den av en bakterieinfektion kan den försöka bli av med den genom att förtunna tarminnehållet, sätta fart på vågrörelserna och framkalla diarré. Ibland räknas även spottkörtlarna, levern och bukspottkörteln till mag-tarmkanalen. De bildar ju saliv, galla och bukspott som hjälper till att bryta ned födan, och därför har tarmens nervceller kontakt även med dem.

Dela ut via sociala medier

Kontakta sidansvarig

Fyll i detta formulär för att skicka ett e-postmeddelande till sidansvarig.

Hitta din förening eller avdelning Bli medlem