En helg på Långholmen
Mellan den 2 och 4 oktober checkar ett tjugotal ungdomar in på Långholmens hotell för en helg med trevligt umgänge, erfarenhetsutbyte och god mat. Att få bo på ett gammalt fängelse som Långholmen i inredda celler och med spökhistorier visade sig ha lockat ett muntert gäng ungdomar.
Trots hotellets historia slogs det fast redan under fredagens middag att vi inte skulle behöva leva på vatten och bröd. Både kocken och den trevliga serveringspersonalen hade koll på vad vi behövde.
Mätta och glada fortsatte vi med ett spel i riktig teambuilding-anda. Nu gällde det att använda fantasin och kunna lösa problemen tillsammans. Vi alla vet nu till exempel att det är väldigt svårt att personifiera en skruvmakaron eller att skapa en jättehand för att gemensamt kasta iväg en boll.
Efter en god natts sömn i våra celler så var det tid för frukost. Nu blev det konferens för hela slanten, vars början var vad som händer inom RMT just nu och vad som händer i helgen. I sann konferensanda var det cirka 40 minuter efter frukost dags för den första av många fikastunder. Efter bullarna fick vi besök av RMT:s ordförande Karin Jonsson för att ge både nya som erfarna medlemmar en inblick i RMT och dess organisation och vad vi siktar på i framtiden och att vi ju faktiskt är framtiden.
Under eftermiddagen så stod det skrivarstund på schemat. Då ägnade vi oss åt artikelskrivning och historier om oss själva som är tänkta att kunna hjälpa andra ungdomar med inflammatorisk tarmsjukdom.
En av helgens mest uppskattade aktiviteter var ändå Rymlingen vilket var en aktivitet som arrangerades av Långholmen och gick ut på att vi, uppdelade i två lag, skulle försöka få ledtrådar genom att göra övningar tillsammans på fängelsets område. Ledtrådarna skulle sedan leda oss fram till en nyckel så att vi skulle kunna rymma därifrån. Lag Daltons och White Stripes möttes i hårda matcher om pilskytte, fotbojelöpning och att få igång en eld tillräcklig för att få vatten att koka, allt iförda mycket stiliga fångdräkter.
Lördagens kvällsaktivitet, dess form och organisation, brukar vara omdiskuterat på våra ungdomsträffar och det är alltid svårt att i en stor grupp få alla tillfredställda men vi lyckades enas om de två alternativen bowling eller laserdome. Nästa år blir det nya aktiviteter, ny form och ny organisation.
Söndagen var kommen och vi började med en liten förhandstitt och diskussion kring vår nya hemsida som är under byggnation.
Vi fortsatte med en kort föreläsning om vilka rättigheter vi har, vilket stöd som finns i samhället för oss och hur vi kan ta del av det. Åldern på vår ungdomsträff i år var satt till 18-25 år vilket betydde att vi alla är i åldern då vi studerar, söker jobb, arbetar eller kanske står utanför arbetsmarknaden på grund utav vår sjukdom. Funderingar kring vad vi faktiskt då har rätt till eller hur allt sköts, hur och vilken ärendebehandlingskedja som finns, är inte så konstiga. Inte heller att inte förstå alla hänvisningar man kan få vara med om fram och tillbaka eller att inte ens få något svar. Det märktes att detta var ett ämne som berörde oss alla och något som vi förhoppningsvis kan följa upp på nästa ungdomsträff eller längre fram i tiden.
Trots att vi alla har olika sjukdomar eller kanske inte ens en diagnos så har vi ändå gemensamt att vi alla i olika perioder mår dåligt och att vi under de här perioderna, som ibland kan vara bara under dagen eller ända upp till flera år, känner att vi har olika ansiktsmasker som vi bär. Det här var något som vi ville uppmärksamma genom söndagens workshop som kommer från den europeiska ungdomsföreningen för inflammatoriska tarmsjukdomar, EYG. Alla greppade färgglatt papper och pennor och efter lite funderingar så började maskerna att ta form. Alla hade vi en mask som vi kände att vi bar men sedan hur man tacklade den svåra perioden skiljde sig lite smått. Vissa tog till ilska, andra blev mer sociala än vanligt medans någon blev mer innesluten och tyst.
Att vara medveten om att man faktiskt har en eller kanske till och med flera masker är väldigt viktigt då man till slut kan påverka sig själv och den svåra perioden genom att kanske ta av masken och få ett helt annat perspektiv eller helt andra reaktioner från omgivningen.
Med detta i åtanke avlutade vi sedan helgen och alla checkade ut från sina celler efter att vi fått frigivningsorder under lördagens Rymlingen. Tur var väl det för då ses vi ju förhoppningsvis nästa år också.
Frida Hägglund, Ida Persson, Nicklas Wåhlberg
