Jobbigt

Hitta den här sidan precis, då jag sökte på mag problem som jag har.

Jag tror jag har IBS och en annan sak som är så jävla pinsam att det förstört mitt liv måste jag nog säga. Om jag behöver gå på toa och är gasig i magen så kan det smita ut en fis, svårt att kontrollera fisar och det har gjort att jag undvikit allt, detta börja när jag va 17 år är 24 år idag. Jag försöker ordna mitt liv nu och leva med detta som går hyfsat, jag satt vid dator typ 5 år BARA :P jag träna ibland och så men inte mycket mer så jag fick även social fobi men den har jag i stort sett tränat bort.
Jag är en väldigt positiv person annars vet jag inte hur det hade gått.
Men det som tär på mig nu mest är att jag vill ha närhet och tror jag aldrig kommer lyckas med det, hur fan ska jag slappna av med en tjej i soffan eller något utan att tänka på min mage.

Jag vill tala om mina problem då skulle de kännas bättre och när jag blir stressad blir magen bara värre så det är en ond cirkel...

Men inte fan kan jag berätta detta .... sjukt.
Jag har ändå gått på dejter även fast jag tycker det är sjukt jobbigt för jag vill och försöker ändå hitta någon. Jag är sällskapssjuk vill ha en tjej att krama på, ärligt så känns det som jag går sönder om jag inte får krama någon snart. Som då tycker om mig lika mycket tillbaka.
De känns så i kroppen nu, kan kroppen gråta av närhet så gör den det nu...

Jag har vart ute på krogen och har lätt att få tjejer intresserade där men bara när jag dansar, för blyg för att snacka. Jag tror jag ser ganska bra ut för tjejer har alltid blivit intresserade av mig men jag är en sån kille som vill ha något äkta jag vill inte ha någon från krogen, eller om jag skulle hitta någon tjej jag finner intressant så blir jag bara rädd av tanken om jag måste på toa hos henne om jag skulle följt med.
Förra veckan när jag var ute så ville jag inte följa med hem till denna tjej som fråga om jag ville med, ärligt ville jag bara snacka, jag vill känna känslor för personen jag vill va med och för att få känslor måste man umgås och det är där skon klämmer... jag vågar inte..
Jag gråter nästan nu, men jag vill inte för jag måste visa mig stark för alla... INGEN tror jag har ett jävla problem ALLS så alla skyller på att jag är lat och spelar bara dator. Och jag kan inte argumentera emot, det börjar bli jobbigare nu för jag har inget jobb heller för jag tycker det är jobbigt med magen.

Inte ens min bästa vän förstår mig.. hur ska han förstå? jag känner mig ensammast i världen.
Håller på att ta körkort nu och hoppas det underlättar att fixa jobb, Jag ville inte ens ta körkort förut för jag tyckte det va så jobbigt men nu måste jag för att kunna leva mitt liv.

Ville nog bara skriva av mig lite eller kanske hitta en vän här ? som förstår en för de känns inget vidare, tror jag blivit djupt deprimerad sista tiden har aldrig känt som jag gjort nu har alltid tyckt saker vart kul även fast det har vart jobbigt, Jag kan vända det i alla fall jag tänker positivt...

Hej!
Jag förstår dig, och det finns massor här på forumet som förstår dig.
Mina problem kan man säga började när jag var ca 14-15 år, är idag 25.
Jag fick dianosen Crohns sjukdom i januari i år. Träffade den kille jag fortfarande är tillsammans med när jag var 15 år så han har varit med på hela resan och alltid stått vid min sida.
Jag tror att du måste ändå tänka att du har ett problem som du måste lära dig leva med, och för att komma någonstans måste du börja berätta det för dina närmaste. Till slut vågar du till och med berätta det för den tjej du träffar. Och har du då träffat en bra tjej som du ju vill, då stannar hon ändå för då är hon tillsammans med dig för att du är du och allt som kommer på köpet.

Min kille har varit med mig på alla äckliga obehagliga undersökningar och hållt mig i handen, alltså måste det finnas mer av mig än min dåliga mage. Han har tagit hand om mina kläder efter att jag bokstavligt talat skitit ner mig, för att jag själv varit så dålig att jag bara legat i sängen eller suttit på toaletten.

Du har säkert också dansat eller umgåtts med tjejer som har samma problem som oss. Det är vanligare än man tror men så jäkla tabu så ingen vågar prata om det. Det är ju inte det man gärna berättar om sig själv. Men du måste nog ändå göra det för att komma dit du vill. Och precis som du säger , tänk positivt, fast det är inte lätt alltid. Och precis lika viktigt är det att du tillåter dig att vara ledsen, för inte är det kul inte...

Men så undrar jag, har du sökt hjälp? Varit hos läkare som utreder dina problem ordentligt?
Det finns ju hjälp att få, mediciner och diverse så att du kanske åtminstonde får veta vad du lider av?
Alla får ju inte en diagnos tyvärr, en del får leva i ovisshet. Själv har jag blivit avfärdad av flertalet läkare som i princip bara sagt att jag måste lugna ner mig, det är så vanligt när man är tonåring att ha magproblem. Så jag lät det vara och led istället. Tills det för ett år sen gick över gränsen och jag inte kunde hålla tätt längre, då var det inte längre ok att leva med när det bara kom blod och slem också. Jag trodde jag skulle dö. Men det här går att leva med, man hittar sina egna sätt.

Oj vilket långt inlägg... Jag hoppas att du kan ha någon hjälp av det!

Tack för ditt svar, jag var hos en läkare en gång och berätta att jag tyckte att jag hade svårt eller ibland inte märkte att jag släppte mig... Han sa att det inte gick typ och hänvisade till sin SON som va psykolog, så där gick allt förtroende för läkare över stupet...

Men du måste uppsöka läkare igen och ställa krav. Tyvärr verkar det vara så nuförtiden att man måste kräva att få hjälp. När jag för lite drygt ett år sen blev riktigt dålig då ringde jag vårdcentralen, fick träffa en ny läkare och då började jag mötet med läkaren med att säga att "nu måste någon hjälpa mig för så här kan jag inte ha det".
Sen tog han mig faktiskt på allvar och lyssnade på mig. Innan dess har jag som sagt blivit avfärdad många gånger och tänkt att jag är sån här, det finns inget att göra.
För de flesta är ju detta så tabu och äckligt, men för läkaren är det vardagsmat.
Du måste kräva att få hjälp, annars kommer du ingenstans tyvärr.

Jag förstår dig med kärleksbiten..Av egna erfarenheter, visserligen har jag varit tillsammans med min pojkvän 2,5 år innan mina magproblem. Och jag har ''bara'' haft magproblemn sen lite mer än 1 halvår tillbaka. 2 läkare har sagt att mina problem låter som IBS men jag känner mig inte 100 % säker på det, även fast symptomen stämmer in väldigt bra. Dom har inte gjort mer undersökningar på mig än att klämma på magen och göra ultraljud och blodprover så jag känner mig väldigt i ovishet ännu. Jag behöver mer konkreta bevis och en riktig diagnos än gissningar.
Men tillbaka till kärleksdelen. Ja, jag har någon att ha närhet med och som förstår mina problem men det hjälper inte själva faktumet att jag har massa gaser, mår illa, får ont och kan behöva springa på toan helt oväntat. Så det känns fortfarande jobbigt, och ibland kan det kännas som att det uppfattas som ''dåliga ursäkter'' till att jag kanske inte klarar av all närhet hela tiden för det blir för jobbigt för mig, fast jag i själva verket skulle vilja vara nära honom hela tiden, men klarar bara inte av det. Och det ger ju lissom ett sorts avstånd mellan oss.. Känns inte som det är nånting man kan göra nånting åt heller förutom att bli frisk vilket inte verkar vilja hända.. Känns inte som att nåt av det jag har skrivit har varit särskilt uppmuntrande utan kanske snarare tvärtom.. Men jag menar att ett förhållande är underbart men ens problem är fortfarande kvar..

Och jag har också folk som inte tror att jag har problem, förmodligen för jag är bra på att dölja dom men min egen mamma tycks som inte tro att jag har särkilt stora problem och det är henne jag bor med (jag är 19, snart 20 och bor fortfarande hemma).
och jag är har också lite svårt för att vara med folk ibland men inte så att jag har utvecklat en social fobi. Dock har jag en kräkfobi sen jag var 5-6 år gammal som jag försöker behandla/lära mig hantera bättre hos en psykolog, och det gör ju mitt ständiga illamående extra jobbigt för mig. Så pass att jag fick många panikattacker i början av magproblemens början..Vilket också är ett problem..

Hur som helst.. Du har nu en människa till som förstår din jobbiga situation och du är inte ensam och det kanske är en liten tröst.

Jag förstår dej helt! Behöver du nån att skriva med kan du mejla mej om du vill på malin_holmgren87@hotmail.com Jag har IBS & har haft diagnosen snart 10 år. Kram

Hej!
Jag förstår dej helt och hållet. Själv har jag haft UC sen jag gick i 5 an och är nu 22 år. Jag tycker också att det är jobbigt att träffa nya människor eftersom man hela tiden oroar sig för vad magen ska säga/tycka... Jag har inte behövt gå på toa speciellt ofta på senare tiden men varit mer eller mindre orolig för allt som skulle kunna hända... detta blir en ond cirkel fast jag innerst inne vet att jag skulle klara av att vistas på vissa ställen osv. Jag har börjat plugga på högskolan på distans och man ska vara på lektioner en vecka i månadern så under dessa intensiva dagar får man verkligen fokusera på att överleva... men jag har klarat det än så länge, har gått drygt ett år!
Jag vill träffa nya personer men känner att det är ganska svårt och jag går inte ut så mycket mer än med mina närmaste vänner nån gång sällan. man trivs lixom bäst hemma annars där man kan ta det lugnt och inte behöver oroa sig speciellt mycket! du behöver inte känna dej orolig. de flesta jag känner säger att jag är en extremt bra lyssnare som alltid ställer upp för andra!

Om du vill prata eller maila eller vad som hälst så finns jag här! Du kan maila mig på min mail:
niinaa@hotmail.se

Moset: på Karolinska i Solna genomförs just nu en studie med KBT på Internet (läs här) - du kanske kan få hjälp där? IBS kan nämligen ibland botas med psykoterapi. Vi har fler neurotransmittrar i magen än i hjärnan så det är inte så konstigt att du blir kass i magen om du är så här nervös för att träffa någon tjej att krama.

Om jag vore du skulle jag skippa gluten, all komjölk, socker, godis, läsk och fiberrik mat och äta snäll mat mot magen under ett halvår så får du se hur magen reagerar. Kom ihåg att det inte är helt ovanligt att IBS kan vidareutvecklas till IBD, dvs Crohn och UC, så ju snabbare du ändrar din kost desto bättre för din mage. Du kan läsa mer om detta på min blogg tinasmagmat.se om du är intresserad.

Hej "moset"!
Du är välkommen att läsa min blogg och att kanske snacka om du så känner för det.
tjej88@gmail.com
mittsjukaliv.bloggsida.se
MVH